Jösses amalia.
Jag har faktiskt ingen som helst aning om var eller när jag ska börja faktiskt.
Det vore dumt att säga någonting jag inte kunnat säga med samma betydelse tidigare, nämligen att jag är lycklig.
Men så är det.
Trots en del jobbigheter kan jag nog säga att jag är det.
Även ifall jag vill ha och behöver tid att sörja.
Ändå är jag lycklig.

Min mormor fick det slut som jag är ganska säker på att alla människor vill ha.
Att lugnt få somna in med sin familj närvarande är hur min drömdöd ser ut när jag är gammal.
Det gör det hela vackert, och även om sorgen är där. Att alltid vilja ha henne hos oss, självklart. Hon var bäst. I mina ögon är hon alltid bäst och jag saknar redan hur hon svarade i telefonen, hur hon uttalade vissa ord, hur tokiga kommentarer kunde komma ut från henne mun.
Men hon var ändå min mormor, och världens bästa mormor.


Och annat?
Jag har fått en del skit på senaste från diverse folk. Ledsen att jag inte bryr mig. Förlåt att jag inte har någon lust att ägna det tankar.
Förlåt att det är så änna.
Gillar dock hur folk har förutfattade meningar angående mig och relationer. Att alla relationer jag inleder (kärleksmässiga) ska vara utplanerade för att ha ett slut hos mig och påsåsett också anledningen till att jag inleder en relation.
Ni som påstår detta ... jag har inga ord, jag finner inga ord.
Fick kommentaren "Så vad händer efter sommaren då?", med ett påmenade att relationen jag inlett nu i sommar ska ta slut, att det redan är bestämt och frågan är nu vad... vem jag ska finna att ha till hösten?
Jag har inga som helst planer att avsluta min nuvarande relation, och det lär behöva en hel del för att bryta den på annat håll. Det skulle vara omställningen i sådant fall, från chaparral livet till vardagslivet, något annat kan jag inte tänka mig.
Inte för att jag vill delge världen om min relation ändå. Speciellt inte då den redan fått så många invändningar från alla på hemmaplan. Alla härnere är positiva, fnissar fortfarande och är allmänt söta.
Och jodå, det finns ett antal stycken som fortfarande försöker få omkull en, ragga på en och försöka få mig intresserad men jag undrar jag. Det finns inte precis någon annan jag ens kan bli intresserad av. Sådetså.

Okej, vänligen förklara detta för mig.
Varför är det så oacceptablet och fel när en troende person försöker trycka på icke troende om sina åsikter, replikera varför dem har rätt och de icke troende har fel?
Personligen tycker jag att det är fel att pracka på icke troende om religion och undrar varför de troende inte bara kan låta de icke troende tro på det som de vill utan att bli ifrågasatta.
Vad jag däremot inte kan förstå är att det aldrig blir ifrågasatt med en negativ stämpel eller något felande överhuvudtaget när en icke troende, går emot de som är troende och börjar argumentera om varför de troende inte får ha sin tro då de påstår att de har fel och inte hållbara argument. Varför kan de bara inte acceptera och respektera att de troende tror på det som de själva vill?
Likväl som de troende måste acceptera och repektera de icke troende.

Det gör mig ganska illa att alltid bli kritiserad över det jag tror på av den anledningen att jag är katolik. Att jag i stort sätt alltid kännt mig som en utsatt person gällande religion där jag är den utpekade.
Att på lågstadiet vara den enda som visste någonting om bibeln när vi läste religion, visste namn och händelser gjorde att folk tittade på mig på ett märkligt sätt.
Jag själv trodde mig förstå att jag lärt mig viktig information på söndagsskolan i kyrkan då alla lärare alltid frågade mig så fort vi hade religion på lågstadiet. Vad jag dock alltid kommer att minnas är den dagen i femte klass då min dåvarande SO lärare Catarina frågade öppet i klassen ifall det var någon som brukade gå till kyrkan på söndagar.
Jag minns så väl hur jag tittade mig omkring i klassen och inte såg någon elev som räckte upp handen men vågade inte ljuga, tittade ner i min beigefärgade bänk (ni vet en såndär som man kunde öppna locket på och så hade man alla sina böcker, pennor och grejer där i?), och sakta men säkert räckte upp min högra hand.
Varför minns jag detta så väl och detaljrikt fortfarande?
Jo för att hela klassen på drygt 25 elever började gapflabba och stirra på mig. Peka på mig på ett sätt som fick mig att känna att jag inte var delaktig i gemenskapen.
Jag minns känslan och blickarna om hur jag var konstig. Jag var inte en av dem, utan att jag var annorlunda, på ett ytterst negativt sätt.
Jag kommer ihåg när jag bad min mor om att jag "snälla inte behöver gå på undervisning i kyrkan mer" och gav henne anledningen att jag inte trodde på det mer. Vilket var en lögn. För den föraktningen jag kände i klassen trodde jag att det var något fel på mig själv och mina åsikter. Att de inte vara accepterade.
Efter den dagen gick jag aldrig in i en enda religiös frågestund igen. När jag sedan i sjunde klass insåg att jag faktiskt fick ha mina egna åsikter gick jag tillbaka till kyrkan och skäms fortfarande över att jag är där, likaså som jag skäms när jag inte är där.

När de icke kristna går emot mig när de får reda på att jag är katolik låter jag dem gärna gå på, de får gärna säga vad de vill och de får gärna fråga mig som kristen för att få svar på sina frågor, frågor som de egentligen senare endast vill argumentera mot, uppröra och omvända mig från kristen tro till ett icke troende.
Av mig får ytterst få personer svar,
jag ler lite lätt emot dem och undviker frågorna likt en politiker.
Jag önskar ibland att jag bara kunde få ha mina åsikter utan att bli ifrågasatt för dem då jag själv ifrågasätter mig själv och mina åsikter ganska ofta.
Och tro mig, av allt det som påven häver ut sig, om pedofiliska katolska präster och konservatism finns det inget annat alternativ än att argumentera lätt och diskutera inuti mitt huvud. Det räcker gärna med mig själv.
Det händer alltför ofta att jag känner mig instängd, osäker och ett litet icke accepterande av mina vänner och de omkring mig för att jag har en annan tro än vad de har.
Inte för att de någonsin påstår att det är så, och antagligen är det inte så utan jag som överreagerar men det är ganska jobbigt att känna så emellanåt.
Kan jag inte bara få ha mina åsikter ifred och låta de bli accepterade?

Och ju mer jag babblar om ämnet kan jag svamla i all evighet. So I'll just end there.
Sorry.