Jag har fastnat i studieböckerna och med så ska det låta på datorn.
Idag måste jag städa så jag funderar seriöst på att strunta i dansen för att städa och fixa, men jag har inte bestämt mig ännu.
Borde ju hålla mig sysselsatt så mkt som möjligt så jag slipper att tänka .

Det känns nästan som resfeber, som om jag ska ut och flyga ... märkligt.
Jag ska ju bara åka till Stockholm, och sedan till Riga. Jag ska ju dansa.

Ha en fin helg allihop :)

Så drygt 5 timmar efter att jag planerade på att börja så ska jag äntligen lyckas packa.
Jag borde skriva en lista som jag kan pricka för med alla de papper jag behöver inför morgondagens resa. Jag är taggad. Det ska bli jätteroligt.
Även om ja, en del saker tar emot. Men nu ska jag försöka packa, för att sedan kasta mig i säng för att åtminstonde få några timmars sömn (kommer inte att bli många), men jag kan sova på vägen upp till Stockholm.
Nu måste jag börja.
Tjotjo.

Även om jag inte hunnit iväg och dansat ännu känner jag mig ganska så positiv. Äntligen börjar bedövningen i högerkinden släppa så jag kan prata utan att känna mig som ett mongo.
Positiviteten idag beror nog på några få saker, exempelvis att solen skiner, blommorna har slagit ut men kanske främst av att jag blir så glad av spontan sms ...
"Ville bara säga hej." ... mjo, jag önskar att jag bara kunde få säga hej till dig också här och nu. Men tack för att du givit mig en härlig positivitet för dagen :)

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om och om och om detta inlägget nu utan att lyckas nu.
Kan inte mer än att erkänna att jag fortfarande är utmattad, både fysiskt och psykiskt.
Jag är lite rädd och orolig fortfarande samtidigt som jag känner mig lugn.
Det är en märkligt kombination av känslor, jag vet men jag kan inte precis rå för det just nu.
Mest övergripande är dock ett litet leende på mina läppar, och ett visande av min överdrivet stora smilegrop.
Varför? Det kan du klura på.
Önskar nästan att Oscar hade sovigt här inatt, för då hade jag kunnat lägga huvudet mot kudden och fått känna hans lukt i några timmar till istället för att jag var tvungen att sticka iväg från honom tidigare idag.

Jag vet knappt var jag ska börja,
jag har en orolig känsla i magen, en rädsla, en otroligt obehaglig känsla. Jag vill varken känna eller gå igenom detta.
Igår var nog en av de värsta hysteridagar jag varit med om.
Man kan ju fråga sig hur mycket skitsnack som sades, hur mkt ryktesspridning som är sant, eller om det ens finns någon moral överhuvudtaget hos vissa människor.
Idag känner jag absolut inget intresse av att bry mig trots att jag igår blev högst inblandad av att lyssna och finnas till. Om jag ens kunnat lindra någon av den smärtan som genomleds igår så kan jag känna mig nöjd. Inte för att jag tror att det är möjligt.

Just nu är jag livrädd, och jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta och inte kunnat andas ordentligt i mina oros tankar. Jag håller på att bryta ihop ganska så rejält.
Jag är rädd för att innan dagen är slut ha kolapsat totalt.


Hur illa det dessutom må vara med omvärlden just nu kan jag inte direkt låta bli att få le lite för mig själv. Kanske har jag inte rätt att göra det, absolut ingen som helst rätt att ens känna någonting sådant just i nuläget men jag gör det ändå.
Och för det känner jag mig som en ännu värre och sämre människa än tidigare.

Höhö, jösses.
Vart börjar man för dagen?
Gårdagen vill jag inte ens skriva om ... för mkt hände. Otäckheter jag inte vill prata om. Usch.
Iaf,
Jag gick till gymmet för att träna, hann inte träna så mkt innan en liten tjej svimmade i mina armar, hela gymmet stormade både henne och mig för att kolla vad som hänt och se så att allt var okej....
Det var inte helt okej.
 Jag bad om att få något sött till henne att äta innan jag bar in henne till ett annat rum längre in efter att hon vaknat och hon skämdes något så oerhört mkt, sade att hon "aldrig kan komma tillbaka hit och träna igen" och hemskt nog blev mitt svar att "nej det kan du verkligen inte ... iaf inte försen du börjar äta igen" då jag var ganska säker på .hennes anledning till att hon svimmat
Som om jag inte slagit huvudet på spiken, blev attackerad där och då innan jag berättade om mina vänner som lidit utav det och även om min bästa vän Julia som dött utav det.
Då brast allt hos henne och jag blev hennes axel hon fick luta sig emot, den personen som lyssnade på henne.
Sade till henne att hon gärna fick ta mitt nummer ifall hon behövde prata av sig då det ibland är enklare att göra det med en främling, hon skämdes givetvis men tog senare emot det och gav mig hennes.
Sade att hon hellre ville träffa mig face-to-face så i nästa vecka ska vi träffas igen.
Kände dagens goda gärning där.
Och fler blir det väl ... får man väl hoppas. Bara att hon nu ska inse att hon är sjuk, och att hon ska få hjälp.... frågan är ifall en främling kan hjälpa till med något sådant ?


Annars idag har jag umgåtts med Oscar. Legat vid det fina gräset vid Göteborgsoperan och tjötat, käkat vindruvor och spått varandra. Haha.
Sedan hann vi dra och kolla på Kenny Starfighter filmen. Grym. Borde lätt ses. Gillade ju serien till tusen, och filmen. Lätt grymmish. Gillade alla kändisar som var med, men med små roller. Sånt gillar jag :) För att inte påpeka återigen. Rheborg äger. Den mannen är för jäkla duktig. Det gör nästan ont att se.

Snälla kan du sluta hålla på?
Jag undrar innerligt ifall du kan sluta dra in mig i ditt liv med allt var det innebär för oss båda. Du hade ju inte direkt behövt berätta det för mig, och du hade verkligen inte behövt dra upp det för mig.
Det absolut vidrigaste just nu är dock att du sökt upp mig idag utan att jag bett dig, eller ens tillåtit dig. Vad du gjort är vedervärdigt och jag vill inte ha med dig att göra, och jag önskar att du kunde förstå det. Innerligt önskar jag att du gjorde det.
Kanske gör du det och ignorerar det? Vad vet jag? Jag försöker att inte bry mig, försöker att inte ta åt mig och vill verkligen inte göra det, speciellt inte i nuläget men du gör det svårt.
Just nu gör du det iofs svårt att vilja andas. Och jag avskyr att du får mig att känna såhär. Jag avskyr att du lyckats med vad du sa att du en dag skulle göra.
Du har lyckats och jag har misslyckats. Inte för att det spelar någon större roll för mig just nu, det är väl bara ännu en grej som bryter ut och ska förjävliga den redan gråregniga vardagen.
Försöka terrorisera min själ och mitt välbefinnande. Inte för att det finns så mkt att att terrorisera längre då det mesta redan är raserat.

Man kan ju tro att efter ett antal veckor utan magsmärtor att saker och ting bättrat sig men ack nej.
Vaknandet imorse var det värsta på länge och jag ville varken röra på mig, eller knappt ens andas. Mindre roligt om man så får säga.
Men nu efter att ha tagit två olika smärtstillande så borde jag vara okej. Snart iaf. Mindre roligt. Dock gillar jag det blöta regnet utanför fönstret. Ännu mer när jag går ut. Det är något speciellt när det luktar vår. Härligt.
Synd att regn blir vad som bemöter Oscar när han kommer till Sverige idag.

Men nu ska jag tvätta lite och vara duktig. Tjotjo.

Uppe med tuppen och fri som en fågel?
Inte precis, men nära därtill. Kände att jag skulle försöka dra över lite positivitet till bloggen. Kände att det behövligt. Minst sagt ifall min mor skulle få för sig att läsa. Hon kan behöva lite positivitet då jag vet att dagen antagligen kommer att bli kämpig för henne.
Jag vill försöka släppa all oro, alla negativa tankar, allt gammalt jobbigt etc etc och istället försöka hålla mig fokuserad på annat.
Förhoppningsvis kommer min kurslitteratur idag så att jag kan börja studera, jag ska baka (bak-abstinensen ska bort nu!) , mixa en ny sallad än gårdagens och så ska jag iväg och dansa ikväll.
Försöka gymma lite även innan dansen.

Har satt ett fint mål från och med 1 April att käka gröt varje dag hela månaden, för att tvinga mig själv till att tycka om det, det är nyttigt och bra att tycka om så. Jippie yey! Duktiga jag.
Det betyder dock inte att jag tycker om det i nuläget, ack nej. Det är nästan okej vissa dagar, men de flesta är det ett rent tvång att tvinga mig i det. Isch.

Är lite positiv då jag åker till Stockholm den 17-18 April, ska träffa farbror Adrian då är det tänkt, även kanske Thomas en stund. Får se hur det utmynnar, den 18de möter jag upp Karin, Suzanne och Petra för att åka till Riga. Egentligen är inte det Riga som är det roliga med resan men att dansen på båten. Ett helt gäng med härliga dansare, antagligen härliga danser, grymt umgänge och fullt ös medvetslös kommande till dans.
Så många dansar jag inte kan, så mycket jag måste öva innan känner jag. Håhå, så peppande. Jag vill åka nununu!
Vi kommer att få det såååå roligt, och jag kommer att vara såååå slutkörd efteråt. Men det är det lätt värt. Lätt.
Det ska bli ... fantastiskt :)
Mihi. Dagens positivitet? Jotack. Dansen står för det som vanligt. Glädjen i mitt liv just nu. Me like. Me like a lot.

Mitt humör är som en bergodalbana.
Totalt men jag försöker att inte tänka på det för mkt, tänka i negativa tankar heller men vad kan man göra?
Därför försöker jag dansa så mkt jag kan för då känner jag mig lugn, samt att gå och träna. Det mår jag tiptop av. (Och nej inte tiptop i som i mitt vanliga tiptop utan ett seriöst tiptop). Jag mår bra av det.
Träffade min syster idag och det var ju ett tag sedan sedan sist och vi möttes vid sjukhuset och gjorde besöket där. Vi var där i drygt en timma och tio minuter innan vi begav oss hem till respektive.
Imorgon blir en lång-lång dag.
Plugg, dans, sjukhusbesök, träning. :)
Adam ringde ikväll och sade endast orden "Förlåt. Jag ska göra mitt bästa för att underlätta det hela för dig. Du får höra av dig om det är något"
Han lade på och jag ringde upp. Sedan pratade vi i drygt en timma om ... mja en hel del.
Ringde även till Juan i Spanien och pratade med honom ett tag. Kändes skönt. Prata lite spanska också ... känner att jag börjar tappa det. Ischischisch.
Får köra hårt.
Min kurslitteratur borde komma nu i veckan. Snarast möjligt hoppas jag. Annars hinner jag inte med... någonitng.

Solen skiner, fint väder, lagom kallt men jag är inomhus.
Fail? Ja ganska. Ska snart bege mig däremot ... ut och ta en liten promenad runt Göteborgs gator innan jag går och tränar. Behöver få bort mina tankar lite innan jag ska möta upp min syster utanför sahlgrenska och sjukhusbesök. Skönt att faktiskt få gå med henne.
Finns inte så mkt mer att kommentera då jag inte finner några ord att beskriva någonting mer med.


Mer än att min kväll kommer att bestå av att plugga och föreläsningar att lyssna och läsa på. Mer orkar jag inte ... tror jag.
Det känns nästan fel att ha roligt eller ens tänka i roliga banor just nu. Jag får till och med skuldsskänslor när jag skrattar åt skämt eller roliga kommentarer nuförtiden...

Trots bergodalbanan min familj går igenom just nu står vi på fötter, har mat att äta och framförallt har vi varandra.
Alla vänner till var och en i familjen är så stöttande, rara och förstående. För en gångs skull känner jag positivitet gentemot detta medlidande.
Jag är för klen för annat. Jag har failat enormt mkt. Jag behöver stöttning. Det är en av få gånger jag ber om det ... men jag gör det ändå just nu.
Tacka vet jag att dansen finns, och alla där. De är änglar allihop.
Jag känner ingen mer motivation till att skriva idag.
Jag har lett min sista lektion på nivå 3 idag, det gick bra och jag tyckte om det, och kursdeltagarna likaså :) Det var oerhört trevligt att bli bemött så.

Jag behöver baka!
Jag behöver laga mat!
Jag saknar det så mkt att jag blir tokig snart.
I Spanien bakade jag bröd varje vecka, hemma i Sverige har jag inte bakat bröd en enda gång. Jag lagade min egen mat varje dag, och två till tre middagar till flertalet personer på en vecka.
GAH.
Jag vill börja igen. Det var så härligt, så roligt. Framförallt med alla olika frön och såntdär. Att gå och handla mat inne på mercadona var alltid lika roligt :) Man träffade nästan alltid folk man kände också :) Så man blev tjötandes i affären ganska länge... vid varje tillfälle.
Dessutom hade de väldigt goda glassar för 15kr. 10 st glassar då, fem med apelsin smak, fem med citron. Vet inte hur många gånger jag och Juan tävlade om vem som klarade av att käka flest... och usch vad illa jag mådde efteråt ...

En av mina favoritmånader har tagit sin början idag.
Min Dad fyller år i denna månaden. Det är i och för sig väldigt många som fyller år i April. Mormor, Jonatan, Alexander, Jonas, och Nom för att bara nämna några.

Slänger även in en bild på min lillasyster och jag.

Ryggen gör ont, nacken gör ont.
Normalitet I guess.
Men med för lite tid, framflyttad tid på en timma och på tok för lite sömn känner jag mig helt slut och vill inget mer än att bara sova i flera timmar till men jag vet att jag inte kommer att få möjlighet till detta överhuvudtaget.
Jag vill inte läsa mer, jag vill inte plugga. Usch, usch usch usch.
Men nu vill jag inte riktigt finnas till ... men nu blir det så. Aja, dödens dag. Det kommer att bli en fruktansvärt lång dag. Usch.

Nu ska vi stänga ner all el och köra en timma utan detta, hur kommer detta att gå?
Haha. Jag sitter på min laptop (fortfarande teknikberoende) och skrattar åt dagen, hur jag ligger efter i uppsatsskrivandet men också hur jag kunnat pusta ut efter att vara så sjukt orolig att jag börjat skaka.
Just nu sitter jag i ett kolsvart vardagsrum med en liten voffsing bredvid mig att gosa med. Det är härligt.
HELLÖ RÖMAN hade årsmöte idag. Det var det bästa årsmötet vi någonsin haft. Synd bara att jag var sen och inte hann vara med och diskutera verksamhetsplanen, glad att jag inte blev nominerad till styrelsen, men lite halvledsen på att Jonatan nominerade mig och My till valberedning. Men vi kan ju inte vara sämre än förra årets valberedning så varför inte?
Härligt med nytt folk på mötet, även om de kanske kände sig tvingade men förhoppningsvis har de väl fått lite insikt i hur vi funkar.
Att träffa Lotta ifrån älvsborgs fritidsgård var ätteroligt då det var på tok för längesedan sen sist. Förhoppningsvis sker det fler saker inom en ganska så snar framtid.
Jag är taggad :)
Har spelat lite settlers med nytt folk, och var ganska underhållen. Ska tilbaka om några timmar och umgås lite mer, kolla på scenevisning och även försöka att skriva lite på min uppsats. Imorgon lär bli det största lasset att skriva, och det ska jag klara galant ... förhoppningsvis.
Två kurser imorgon, äntligen dags för nybörjare igen! Jag har saknat dem sååå...haha...

My love my love my love,
Sommar i mellbystrand.
Gamla goda tider med partyklänningar och tokigheter. I do miss to do that with you My.

Jag borde sova men just nu orkar jag inte riktigt, jag sitter mest och flinar åt mitt stökiga rum, åt alla mina papper, åt alla mina måsten eller åt den stora boken min mamma inskaffat åt mig.
Gillar att hon börjat inskaffa engelska böcker till mig, insåg verkligen hur mkt jag saknat att läsa engelska böcker tills att jag började läsa The woods hon skaffat mig av Harlan Coben.
Lycka är nästa vecka också då jag förhoppningsvis är färdig med den boken, och då Tell no one kommer hem till mig. Boken jag inte kunnat sluta tänka på i tre år, tragiskt I know men det har tagit tid för boken att komma till Sverige på svenska, och jag har i brist på ork inte orkat köpa den ifrån USA.
Efter tre år kommer jag äntligen att få reda på slutet i boken.... är nog den enda boken jag faktiskt inte slutat läsa, började läsa den på bussresan till Kalifornien 2006, och efter att jag glömt kvar den i bussen och den försvann har jag velat läsa färdigt den.
Med dess orange-a omslag. Antagligen är boken jättekass nu när jag läser den igen och jag kommer att bli jättebesviken, but so be it. Jag vill iaf läsa den.
Och jag har aldrig gillat deckare, detta är intressant. Ännu en gång är jag fast. Vet inte om boken är bra, (den jag läser nu), men läser gör jag i varje fall.

Dessutom har jag installerat om min dator, det känns bra och nödvändigt. Bästa jag gjort idag.
Haha. Grymmish.

Jag sitter och skrattar.
Den som trodde att jag Jennifer tycker om att få komplimanger hade fel. Okej, enstaka små komplimanger (som däremot endast kommer ifrån tjejer då de är de enda som brukar påpeka sådanna saker) är okej. Ibland är vissa saker som Oscar sagt okej, och aningen söta. Likadant en del saker som Jonas sagt kan få mig lite glad.
Detta har däremot varit specialfall. Aldrig annars.
Finns enstaka personer som försöker komma med komplimanger i elakhets syfte för att de vill retas, säga komplimanger på ett överdrivet sätt, och ibland även på sätt som får en att nästan tro att de är seriösa... det är skrämmande.
När jag tänker på komplimanger och dissningar inser jag att jag saknar Adrian. Min absoluta favoritdissare mannen jag har sjukt mkt respekt för, alltid har roligt med och som jag delar så många tillfällen, tankar och känslor med. Ganska sjukt när man tänker på det.
Speciellt när man inser hur många gånger jag försvarat honom, och talat gott om honom förra sommaren. Jag fixade jobb till honom, jag dissade honom emot hans ansikte men när han inte var med var han min absoluta gullunge. Våran relation är rolig.

Slänger in en bild från isomras. När vi bytte kläder. Han tog på sig klänning och blommor i håret och jag hans skjorta och byxor, vi gick ut och dansade då 18:00 showen höll på i mexico och fick dansarna och sångarna att gapflabba tillsammans med hela personalen.
Snacka om att vara uttråkade på jobbet.