Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om och om och om detta inlägget nu utan att lyckas nu.
Kan inte mer än att erkänna att jag fortfarande är utmattad, både fysiskt och psykiskt.
Jag är lite rädd och orolig fortfarande samtidigt som jag känner mig lugn.
Det är en märkligt kombination av känslor, jag vet men jag kan inte precis rå för det just nu.
Mest övergripande är dock ett litet leende på mina läppar, och ett visande av min överdrivet stora smilegrop.
Varför? Det kan du klura på.
Önskar nästan att Oscar hade sovigt här inatt, för då hade jag kunnat lägga huvudet mot kudden och fått känna hans lukt i några timmar till istället för att jag var tvungen att sticka iväg från honom tidigare idag.