Jag vet knappt var jag ska börja,
jag har en orolig känsla i magen, en rädsla, en otroligt obehaglig känsla. Jag vill varken känna eller gå igenom detta.
Igår var nog en av de värsta hysteridagar jag varit med om.
Man kan ju fråga sig hur mycket skitsnack som sades, hur mkt ryktesspridning som är sant, eller om det ens finns någon moral överhuvudtaget hos vissa människor.
Idag känner jag absolut inget intresse av att bry mig trots att jag igår blev högst inblandad av att lyssna och finnas till. Om jag ens kunnat lindra någon av den smärtan som genomleds igår så kan jag känna mig nöjd. Inte för att jag tror att det är möjligt.

Just nu är jag livrädd, och jag har inte kunnat sova, inte kunnat äta och inte kunnat andas ordentligt i mina oros tankar. Jag håller på att bryta ihop ganska så rejält.
Jag är rädd för att innan dagen är slut ha kolapsat totalt.


Hur illa det dessutom må vara med omvärlden just nu kan jag inte direkt låta bli att få le lite för mig själv. Kanske har jag inte rätt att göra det, absolut ingen som helst rätt att ens känna någonting sådant just i nuläget men jag gör det ändå.
Och för det känner jag mig som en ännu värre och sämre människa än tidigare.