Imellan min lilla stund på kliniken, innan själva "hej jennifer du har ett fucking magsår så vi ska slänga ner en kamera i magen på dig med en fetingslang"
kom jag på att Snuff har födelsedag och blir formellt vuxen (även om han aldrig riktigt blir vuxen) idag.
Som den lilla ängeln han dock kan vara (ibland!) kände jag att jag borde ringa honom och gratulera.
Kan ju bara skratta det lilla jag orkar skratta utan smärta att jag ringde innan jag fick slänga ner dendär kameran i magen på mig, min hals är helsvullen nu och jag har inte kunnat prata på en hel timma utan att låta som ett totaltmonster.
Hade dock varit lite komiskt ifall jag ringt med en hals och röst utan funktion ... man kan ju undra vad svaret på mitt "Grattis på födelsedagen" hade varit.
Kanske något liknande med,
"Vem fasen är detta monster som vet vem jag är och varför i hela världen ringer detta freak och gratulerar mig på födelsedagen" . Eller ja, det hade nog varit tankeställningen, det riktiga svaret hade nog varit "..." dvs ingenting och bara ett pålägg på luren.
Jag vet iaf att jag hade inte velat prata med någon som låter som jag just nu, jag klarar knappt av att lyssna på min egen tankeställning om nu ens det är möjligt för den delen. Jag hade blivit livrädd och lagt mig under en filt, mer rädd hade jag varit för den röst jag har än för de hemlösa med söndertrasade filtar.
Då är det verkligen illa.