Jag är vaken tidigare än vad jag varit de senaste dagarna.
Igår sov jag, länge, otroligt länge. Jag slocknade strax efter halv ett och har inte rört mg sedan dess, jag hörde varken när min rumskompis kom hem, eller när Jne åkte ifrån mig imorse.
Nu sitter jag här och det känns lite som att vänta på domedagen, det känns som om så fort jag skulle släppa ut det så skulle jag kunna börja gråta, men det vill jag inte så jag håller det tillbaka.

Mamma, Pappa och jag har skojjat lite om hur jag skulle skriva här i bloggen om hur roligt vi har haft det men av hur utmattad jag nu är att det ändå är skönt att de åker hem igen men jag kan inte känna det någonstans.
Ska jag tycka att det är skönt att de åker?
Det gör jag nämligen inte, inte ett dugg. Kanske är det såhär de känner när jag åker ifrån dem? Usch fy, de är ju ändå mina föräldrar, och det måste ju vara värre för föräldrarna när deras barn lämnar dem än när de gör samma sak gentemot sitt barn? (Okej nu menar jag inte lämna-lämna utan snarare åka till ett annat land en tid...)
Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, antar att jag bara får vara glad för de dagarna vi haft. Herrejösses vi har ju varit i Gibraltar, Ronda, Tarifa, Nerja och Malaga, sedan givetvis också Torremolinos, Marbella, Fuengirola, Estepona mf.
Vi har ätit Tapas, Paella och försökt äta den vidrigaste korven med potatismoset i Gibraltar (Därav konstaterat att engelsk mat går inte att äta!), samt druckit gott kaffe, ätit goda efterrätter etc etc.
Det finns inte så mkt att klaga på precis, åker man på resa ihop ryker man ju ihop lite hipp som happ men blir på bra humör endast stunden efteråt.
Nu ska jag däremot ta en lång lång frukost innan ina föräldrar hämtar mig och jag följer med dem till flygplatsen. Hu ... jag vill inte!!