Jag känner mig som en zombie, på riktigt. Jag går runt och känner mig trött, halvdöd men ändå vaken. Hur funkar det egentligen?
Jag tar ju liksom ändå bra hand om mig själv, det känns orättvist. Eller är det rättvist, vad vet jag?
Jag ligger en söndag nyvaken i min dubbelsäng, helt genomtrött efter gårdagen och blickar upp i det vita taket och funderar, vad håller jag på med egentligen? Inte just vad håller jag på med som i att ligga och slappa i en säng utan, vad gör jag här? varför är jag här? vad sysslar jag egentligen med överhuvudtaget?

Jag saknar inte gymnasiet, inte alls. Okej nu har det visserligen bara gått ett halvår och förutom att jag inte sett någon ur klassen sedan studenten så kan jag innerligt och glatt säga att jag känner mig mer glad över att göra något annat, om så bara är att vara i Spanien och för tillfället plugga spanska.
Fast det är faktiskt inte allt jag gör. Det känns lite som om jag är på ett hemligt uppdrag och analyserar lite mer omgivningen än vad mina vänner här gör, dessutom njuter jag varje stund jag har i skolan och även om huvudet känns översprängt med grammatik just nu så vet jag att all grötig röra reder ut sig på söndagsmorgonen igen, då man fått vila lite över helgen.
Jag såg precis min första mygga, den lever tydligen i mitt rum men har inte sugit något blod från mig ännu. Jag undrar om den är rädd, rädd för att jag har mer kunskap om min vistelse här än vad den någonsin kommer att få?
Haha, vad vet väl jag?

För drygt två veckor sedan började jag känna mig instängd; det kom inget nytt folk till skolan, ingenting händer, det är samma folk, samma visa ... dag ut och dag in.
Efter ungefär en vecka av otrolig tristess av att allt var så vardagligt (folk ville bara festa varje kväll och vill man inte med, då är man tråkig) insåg jag att jag kanske var den enda missnöjda så jag förstod att det antagligen bara var jag som kunde ändra på dethela.
Då regnet har börjat besöka Malaga alltmer är det inte visan "att gå till stranden" varje eftermiddag för att sedan göra något på kvällen. Jag orkade inte riktigt med det.
Istället fick jag för mig att umgås med nytt folk, det kändes behövligt. Jag behövde andas lite ifrån de personerna som jag träffar varje dag, inte något negativt med det men jag antar jag är en person som behöver lite nytt folk lite då och då för att orka med, utvecklas lite och bara andas.
Trots det kommer Stephanie givetvis att vara min närmsta Malagavän här, oavsett vad. Jag vill inte riktigt ens tänka på när hon flyttar till Barcelona i början av november.
Hon och jag lever som ett par, fast utan någon form av sexuellt eller intimt umgänge. Vi har massvis med rutiner och oskrivna regler hemma som vi aldrig ens tänkt på, de har bara bildats då vi bott tillsammans, vi vet hur det funkar för vi vet att vi har undervetet skapat dom tillsammans.
Vi kollar alltid med den andre vad den ska göra om dagen och nästintill frågar varandra om lov innan vi gör någonting, känner inte jag för att gå ut en kväll (eller tvärtom) då stannar även den andra hemma och vi hittar på någonting tillsammans. Dagar då vi inte umgås känns som en evighet och när vi ses på kvällen går vi egenom den andre personens dag, ibland lagas det mat till den andre personens hemkomst, ibland dricker vi bara ett glas cola eller äter lite av den glass jag gjort eller som vi mot förmodan kanske köpt.

När hon åker ifrån mig vet jag inte riktigt hur jag kommer att reagera och jag är lite rädd, trots att vi redan bestämt att jag ska åka iväg och hälsa på henne i Barcelona, vi vet att vi kommer skriva mail, sms och ringa till varandra men det är ändå lite skrämmande.
Vad som än händer så blir det nog bra, det är jag övertygad om.

Men för att återkomma till min fina frågeställning i början.
Jag vet faktiskt vad jag gör här.
Jag lever,
jag andas,
jag utvecklas.
Mer detaljerad eller utvecklande behöver jag inte vara efter denna redan lite klyschande djuphet.