Återigen känner jag mig tom på ord,
eller jag är inte tom på ord för jag har hur mkt som helst jag kan skriva, om vad som händer, tänks, görs etc.
Men ah. Jag vet inte var jag ska börja bara.
Eller fortsätta.
Jag har mer smärta än i den i min fot, och jag tänker på det minst fyrahundratusenelftiofem gånger om dagen trots att det inte spelar någon roll längre.
Dåtiden har redan paserat så låt oss köra på i nutid.
Det är väl det man får göra.
Thanks.
Tack och hej.